Lasse Dolk

Karriären som discjockey började som för många andra. Med ett stort musikintresse, otaliga besök i skivaffärer och kontakter som knöts med discjockeys etc etc. Favoritaffären hette High Sound som sköttes av Uffe Wennerlund och Sonny Linder, den klart bästa importaffären på den tiden, i slutet på 70- och början på 80-talet. Det var ingen "vanlig" skivaffär om man säger så...snarare ett litet diskotek. När Uffe satt bakom disken och spelade nyheter var det inte tal om att kunna prata därinne, och det var mer än en gång som man såg kunder som stod och bläddrade i skivfacken retirera ut ur affären. Det hände också att man köpte några skivor, stack hem för att "lyssna in" dom och dom lät inte alls lika bra hemma.... På High Sound fick man tag på plattorna 1/2-år innan dom släpptes i dom vanliga affärerna. Andra skivbutiker med importskivor var Dizco (hette den så) på Götabergsgatan, den lilla boutiken som sålde Frye Boots på Storgatan, Magasinet med skivavdelningen Grammis, EKO Avenyn, där jobbade Lasse Ax som senare öppnade PET Sounds, Diroco med Inge och Jörgen mm mm. Senare öppnade XL-Records med Jojjan Angervall och MIcro, en renodlad DJ-butik med direktimport. Skivinköpen finansierades bl. a. av försäljning av mixtapes, och det var nog dom som hjälpte till att få spelningar. Det var många som kom och sade; grymma band du gjorde till mig för ett halvår sedan, nu först börjar låtarna spelas i radio och komma upp på listorna!! Det var på High Sound jag fick en förfrågan om inte jag ville ta en spelning. Det var ju egentligen inget att tveka på. Jag tog spelningen och karriären var igång.

På första jobbet så bar det av upp till Hemsedal i Norge, det var i slutet på 70-talet. Nöjda arrangörer och gäster och karusellen hade börjat snurra. Då var det mest som hobby och extraknäck och nästan uteslutande på helgerna.Jag hade då mitt ordinarie arbete som konsult inom data och statistikbranschen som jag skötte under veckorna.

I början på 80-talet fick jag chansen att hoppa in som vikarie på ett av stans populäraste ungdomsdisco, OZONE, ljuset, ljudet, golvet! (Gunnar och Behrouz). Succé och jobbet blev mitt. Det dröjde inte länge innan köerna ringlade långa utanför klubben. Det var ett rätt bra disco, kraftigt ljud, (en typisk Sonny Linder installation), Cerwin Vega rätt igenom. Två kraftiga basar, dom klassiska jordbävningshornen, dom som tjejerna gillade att sitta på ;-) och fyra toppar. Glasgolv med ljusmoduler, så typiskt för slutet på 70- och början på 80-talet. Mycket synt och funkmusik präglade utbudet. Förutom en vanlig rökmaskin hade vi även en klassisk kolsyrerökmaskin. Ett stort bensinfat med värmeelement som sattes på i början på kvällen. DJ-båset blev som en bastu, och sedan när vattnet var uppvärmt och kokade kom laddningen med kolsyreis som slängdes i. Vänta ett tag, på med fläkten och ut strömmade kolsyrerök över ljusgolvet. Fräckt. Ibland hände det att det blev övertryck i maskinen och locket flög upp, en veritabel explosion av vattendimma i diskobåset, man såg inte en decimeter och allt blev blött och fuktigt. Allmänt jubel på golvet. Det hördes, men man såg inget! Undrar just hur nyttigt det var för skivspelare, mixers och alla elektriska prylar. Och inte minst, hur farligt var inte det!!

Ett av dom fräckare ställen jag spelade på var Old Brewery Club, Bryggeriet, en svartklubb i Lyckholms gamla bryggerilokaler på Mölndalsvägen med liveband och rockmusik. Göteborgs tuffaste svartklubb.

En kort men intensiv överlevnad. Men vilket ställe!

Grymmare lokaler fanns inte.

Vakt och garderob på Old Brewery!

Old Brewery hade en kort men intensiv existens. Krögarna runt om i Mölndal klagade hos polisen att alla kunderna försvann. Och efter ett par månader slog polisen till med en jätterazzia.

Lokalerna var så maxat fräcka, grym undergroundfeeling! Spiraltrappor i gjutjärn, tegelväggar, jäskar i koppar, högt i tak, ja lokalerna hade allt. Utom tillstånd!!

Självklart var vi medvetna om riskerna med en svartklubb, och vi hade också vidtagit speciella åtgärder om uti fall att........

Historien började som så många gånger på Jungans café. Vi satt och sörplade kaffe, kollade in folk och tjötade med kompisar och planerade lite inför helgen. Då var det någon som sa att han hade varit på en grymt fräck svartklubb och undrade om vi kände till den. Old Brewery Club hette stället. Var det Hasse Freetime eller kanske PD? Strunt samma, vi bestämde oss för att sticka dit och kolla in stället på kvällen. Lyckholms bryggerier på Mölndalsvägen. Så jäkla rätt. Hela miljön var perfekt. Men vilka grymma lokaler! Vi såg potentialen direkt. Det kunde bli hur fräckt som helst. Men det saknades en hel del för att kännas som en ”riktig” klubb. Och där kunde vi komma in i bilden, jag och brorsan, Plaztic och några till som kunde hjälpa till och promota. Vi hade bra kontakter med ljus- och ljudföretag. Så grymma lokaler krävde lite ”tunga” prylar för att komma till sin rätt. Efter lite förhandlingar med trojkan bakom lokalerna hade vi en hyfsad deal och kunde dra igång. Resultatet lät inte vänta på sig. Snart växte sig köerna långa utanför klubben. Succé var ett faktum.

Klubben var fräck, ölpriserna billiga och emellanåt hade vi lite liveuppträdanden. Extra med Anneli Rydé körde på premiären. Medlemsregistret växte hela tiden och ryktet om klubben spred sig.

Ingången till själva klubblokalerna låg en trappa upp och entrén med kassan låg i markplanet. Vid kassan hade tjejerna en dold larmknapp som dom kunde trycka på om polisen eventuellt kom. Inne i klubblokalerna fixades en sinnrik lösning med förvaring av öllagret. Det var ungefär som Fantomens kassaskåp, en lönndörr helt enkelt som ingen kände till och där ölen langades ut till kopparcisternen där de såldes. Det var ett skåp med en skjutdörr som hade bultats fast på en vägg. Bakom skjutdörren hade vi slagit upp ett hål till en angränsande lokal där öllagret förvarades.  Ölen fylldes på successivt så det fanns aldrig mycket öl inne i lokalen! Mycket smart lösning. Vi hade också en bulvan som skulle ta på sig ansvaret om länsman kom.

Tiden gick, klubben gick bättre och bättre, krögarna i Mölndal blev surare och surare, inte så konstigt, dom sålde ju inget, men vi hade det jäkligt roligt. Men så hände det......

Kvällen hade bara börjat, vi hade bara haft öppet ett par timmar när larmet ljöd. In i lokalen stormade ca 60 poliser; piketpolis, ordningspolis, civilpolis, knarkhundar mm mm

Jag var DJ den kvällen och hade precis börjat spela med hörlurarna över öronen när jag kände en knackning på ena axeln. Trodde det var en gäst som skulle önska en låt så jag vände mig inte om utan viftade bort handen bara. Då fick jag en polisbricka framför ögonen. Gulp! STÄNG AV MUSIKEN! TÄND UPP I LOKALEN OCH GE HIT MIKROFONEN! OCH DU STANNAR HÄR! Och så började han pratat och ge instruktioner till gäster och sina kollegor.

Tjejerna som hade jobbat i barerna hoppade ut och beblandade sig med gästerna. Men det visade sig att polisen hade haft civilare där nästan varje kväll som vi hade öppet så dom var snart inringade. ”Jaha, där är du ja, dig har köpt öl av i två månader. Kan du följa med här” Så inom loppet av en halvtimmme var hela personalen infångad och alla gästerna utkörda! Bulvanen gav sig tillkänna och alla samlades i loungen medans polisen genomsökte lokalen efter öl och sprit. Då fick dom lite panik för det hittades inget! Några flak bara! Absolut inget underlag för åtal av olovlig försäljning av alkoholhaltiga drycker. Dom letade överallt, men hittade inget. Då började dom pressa bulvanen som jobbade, inte som kollega, men i en närliggande bransch. Det var lite ”vi och dom” snack, ”kom igen nu”, ”du har inget att vinna”-tugget mm och efter ett tag så föll han för trycket. ”Där, i skåpet vid väggen” och så pekade han på skåpet. Med yxor och kofötter förvandlades Fantomens kassaskåp till brasved och hålet i muren hittades. Dom lyste in med sina ficklampor och såg pallarna med öl som stod där. ”Dom smarta jävlarna!” utbrast en polis och så var den saken klar.

Så det blev kollektiv transport till polishuset på Skånegatan och in i en cell. Jourhavande åklagare var inkallad och förhören påbörjades.

När det var min tur så var det bara att erkänna. ”Javisst, jag var DJ på klubben” fanns ju ingen anledning att förneka det. ”Men jag har inte fått något betalt, en sån här fräck klubb vill man ju jobba på och då spelar det ingen roll om man inte får betalt!” Och så höll dom på och ställde frågor om allt möjligt på klubben. ”Inte en aning, jag är bara DJ” ”Nej jag vet inte vilka som jobbar eller är ansvariga för något” Och så höll det på. ”Hade ingen aning om att dom sålde öl, förnekar all kännedom om detta!” Det var första förhöret, in i cellen igen. Efter någon timme var det dags igen, nytt förhör. ”Du” sade åklagaren, ”nu har alla erkänt att dom kände till att det såldes öl. Det är bara du kvar. Erkänn du nu också så får du gå hem”

Dra den om älgen tänkte jag! ”Förnekar all kännedom om detta!” Tillbaks till cellen igen!

”Om du skulle ångra dig, så tryck på knappen där bara så kommer vi och hämtar dig” muttrade polisen som eskorterade mig till cellen. Jag lade mig på britsen och slumrade till lite. Vid 7-tiden på morgonen rycktes celldörren upp. ”Dolk, du får gå hem nu, det blir inget åtal”

Gött, tänkte jag, nu kan man gå hem och städa undan alla komprometterande papper och kvitton, men framförallt schlagga i en riktig säng!

Jag tror att det var sista svartklubben som sprängdes där straffpåföljderna var relativt lindriga. Det blev böter och/eller villkorligt. När andra svartklubbar sprängdes senare samma år blev påföljderna ett par månaders fängelse.

Bryggeriet låg i träda ett tag, men eftersom lokalerna var så fräcka dröjde det inte så länge innan det började planeras nya projekt. En ny klubb, denna gången disco, under namnet MACHINE höll på att födas. Men då hade jag gått vidare till andra klubbar.

Nu började DJ-hobbyn få lite mer kontinuitet och likna ett extrajobb. I Göteborg spelade jag mest på Banana Boat och Ozone. Granne med Banana Boat låg Draupner, en svartklubb, en institution i Göteborgs svartklubbsvärld. En lokal som verkligen hade "underground-karaktär". Kom inte ihåg vilka DJ's som spelade där men det var ett riktigt härligt och skitigt ställe, precis som man förväntar sig av en svartklubb. Tyvärr spelade jag aldrig där. Förutom klubbspelningarna i Göteborg hade jag lite gäst- och festspelningar utanför stan. Följden blev att jag satsade allt mer tid på att utvecklas och bli bättre. Tekniken med DJ´s som mixade musiken var ganska ny och jag tyckte att det var enormt roligt och skoj. Jag var bl. a. en av få svenska DJ's som var med i Radio Luxemburgs Disco Mix Club och fick egna mixar uppspelade i radion. Vilken kick det var, både för självförtroendet och för karriären. Sanny-X var annars den första svenska discjockeyn som var med i DMC, han var en föregångare i mixbranchen. Då skrev vi 1982 / 1983 i kalendern.

Min före detta klubb, Ozone togs senare över av tre stamgäster som bytte om namnet till Ewing Club. Långt senare blev det svartklubb på det stället. BOLAGET. Överlevde ett par månader innan det blev polisrazzia och stället stängdes för gott. Kolla in den grymma klubb-loggan! Guldäggskandidat!

I ungefär samma veva var det lågkonjunktur i branschen för konsulter i mitt ordinarie gebit, och jag gick arbetslös ett tag. Då blev jag kontaktad av en av Göteborgs största nattklubbar, Gamle Port, som ville ha in en ny discjockey på permanent basis. Arbetslös som man då var och att dessutom bli erbjuden ett fast jobb med något som man stortrivdes med, så var valet inte svårt. Man kunde ju alltid ta jobbet tills det lättade på konsultmarknaden, dum vore man annars. Jag tog jobbet och det dröjde inte speciellt länge innan företagsledningen ville att jag skulle ansvara för nattklubben. Jag skulle sköta om discoteket på heltid med spelningar, bokningar av artister, inköp av utrustning mm.

11 år blev det, med ett snitt på 5 spelningar i veckan. Under åren 1983 fram till 1988 hade vi öppet 7 dagar i veckan. I nattklubben hade vi både disco och piano- rockbar. I pianobaren hade vi DJ's som spelade blandad musik 4 dagar i veckan, Kjell "Koa" Ohlsson, en pianobarsklassiker, Mazze, Wange, Micro och Jonas Scheldt hörde till det fasta gänget, nattklubben körde konstant öppet sju dagar i veckan. På onsdagar och på helgerna hade vi alltid coverband som spelade. Jag skötte bokningar av band och DJ's. Det fanns några klara bandfavoriter bland gästerna; Stiff Nipples, After Beach, Treo Comp bl. a. Vi var nog lite unika som kunde erbjuda 11 speltillfällen per vecka för DJ's. Vi ökade omsättningen för varje år och blev utsedda till årets nattklubb ett par år i följd. Veckodagarna profilerades med olika klubbar som hade olika inriktningar. Sport Evening Club som vi hade på onsdagar hängde med i över 11 år. Casablanca, vår torsdagsklubb med inriktning på klubbmusik och mode hängde också med i många år. Det var på Casablancakvällarna som dom otroliga succerna Mr & Miss Solarium och Hairshow mer än fyllde lokalerna. Grymma succeer med ett genialiskt koncept som borgade för fulla hus! Vi hade några härliga rockklubbar också, Funny Farm och Diesel - The Rock Station bl. a.

Under Diesel-perioden hade vi några elaka spelningar, New Model Army som rockade så att hela Gamle Port höll på att rasa. Kockarna vägrade att jobb i våningen under för hela huset gungade så att köksredskapen gungade ner från sina väggfästen. Hela taket gungade ordentligt upp och ner.  Micstativen svajade och höll på att slå ut tänderna på sångaren, roddarna höll på att svimma av utmattning när dom försökte hålla PA't på plats. Det var riktigt otäckt....

Jag och källarmästaren gick ner på kockarnas förfrågan och kollade på taket. "Du får lösa detta Lasse, jag åker hem nu!" sade han. Då fick jag en vision, en bild i huvudet. Stora rubriker i GP: Taket rasade in på Gamle Port under konsert. 20 döda och många svårt skadade! Men....the Show Must Go On! Och Gamle Port höll för påfrestningarna. Den gången också....

Hittade raidern till New Model Army. Att ge öl, vin och sprit till artisterna var inget som Gamle Port ställde upp på så det fick vi lösa själva!

Vi delade på kostnaderna tillsammans med Pet Sounds. Detta ville dom ha:

2 backar Carlsberg

3 flaskor rött vin

1 flaska vodka

1 flaska Irish Whiskey

12 handdukar

mackor

mat till 11 pers inklusive 3 vegetariska

Andra minnesvärda akter. Telescopes som skrämde iväg ca 250 personer på 5 minuter. Dom gick upp på scenen, vände ryggen åt publiken och drog igång i 300 knyck i 180 decibel utan uppehåll. Snacka om rock'n roll, värsta öset. Då var det betydligt bättre när Paul Simenon från Clash var där med sitt band Havana 3 AM, eller Adrian Borland & the Citizens gjorde ett kanongig. Kanondrag var det också när Union Carbide och Stenade Rullarna var där. Ett annat band som gjorde bra ifrån sig var Screaming Blue Messias från England. Tyvärr så var lönsamheten på klubben inte så god, det är inte lätt att driva en rockklubb på en söndag i Göteborg, men det var enda dagen som stod till vårat förfogande och vi var efter ett knappt år tvungna att lägga ner verksamheten.

Gamle Port var i många avseenden stilbildare för många andra ställen både i och utanför Göteborg. Vi var första nattklubb som hade öppet på juldagen. Första året satte vi omsättningsrekord på nattklubben den kvällen. Fler och fler ställen hängde på dom följande åren. Vi var också först med att ha öppet till 05.00, se nedan.

Under 80-talet rådde en nästan statisk balans mellan klubbarna i Göteborg. Det fanns några stora etablerade, New Yaki, Valand, Yaki-Da och Gamle Port och ett antal mindre ställen som delade på publikunderlaget t ex Bacchus, Djonken, White Corner, Club Academ, Peacock, Seabottom, Facade, Alexander Lukas, Lobo, Heaven och så svartklubbarna ej att förglömma. När dom drog igång sin verksamhet vid 2-tiden på nätterna märkte man alltid en viss avtappning på klubben. Mer om svartklubbar i Göteborg hittar man på facebook och flashback m fl sidor. Det är bara att Googla, finns massa rolig läsning där.

Heaven var som Gamle Port utrustat med två dansgolv. The Main Attraction med Sanny-X, mixekvilibristen, på undervåningen med tuff klubbmusik, och Tomas Ekbrand, ett lite snällare alternativ på övervåningen. Jag drar mig till minnes en typisk göteborgshistoria därifrån. Hyfsat mycket folk på Heaven. Sanny-X i undervåningen, hårt högt och brutalt, klubbmusik, mixar och scratching. Tomas på övervåningen med glad och kommersiell partymusik. Hög stämning (på övervåningen!) Men det glesnade på undervåningen, kvar var bara Sanny fansen och några till.... "Vad händer??!!" undrade Sanny. Gick upp till Tomas på övervåningen där det var grymt drag. "Va faan nu då!!!" "Det här håller inte!!" "Gummi har fullt, och jag har tomt!" Så han ryckte helt enkelt ut strömkontakten så att det blev helt tyst på övervåningen. "Faan, spela sån skitmusik! På Heaven! Det håller inte!" Sen var det bara disco på undervåningen den kvällen!

Den tidigare ganska stabila balansen som rådde mellan klubbarna i Göteborg på 80-talet fick sig en liten törn 1991 då Park Lane öppnade. I Göteborg har det ofta varit av vikt att etablera sig vid rätt tillfälle, och självklart också att läge och lokaler var rätta. Det tidigare ganska inskränkta valet av läge har totalt förändrats sedan 80- och 90-talet och Avenyn är inte längre det självklara valet. Den lilla törnen på balansen som Park Lane först uppfattades som visade sig mer vara som textraden från Mikael Wiehes sång om Titanic; " Det började som en skakning på nedre däck..."

Park Lane etablerade sig under Magnus Albrektsson, som med en gedigen erfarenhet av klubbliv skötte profilering, personalrekrytering och alla andra viktiga faktorer med fingerspitzgefühl till en ledande nöjesmaskin i Göteborg. Ett internationellt gott renommé och det var där alla kändisar och artister hamnade på efterfest eller superhemliga specialgigs efter konserter på Ullevi, Scandinavium, Eriksberg mm.
Magnus som en del i nöjesgöteborg har också agerat som företrädare och språkrör för krögarna gentemot alla rigida och skygglappsförsedda politiker i frågor som öppethållande, utskänkning, kriminalitet etc.

Superkrögare och hobbypolitiker i en skön kombo. Bra jobbat Magnus!

Tomas Ekbrand

Det var mest Gamle Port och New Yaki som hade lite tema- eller specialklubbar under veckorna. Undantaget var Yaki-Da med sin torsdagskväll med fri entré, det var ingen speciell inriktning mer än att det var gratis att komma in. Gamle Port som hade öppet 7 dagar  veckan hade lite mer behov att profilera vissa dagar för att allt inte skulle bli samma.

Det var på New Yaki succén Club Akut startade. En specialkväll för folk inom vården, polis, brandkår etc. Anställningsbevis krävdes för att bli medlem. Ryktet spred sig snabbt att det var kopiöst mycket brudar på Club Akut. Det blev naturligtvis hett på klubbmarknaden. New Yakis VIP-gäster utnyttjade sina kort för att komma in på detta förträffliga och lättraggade ställe och stället tappade lite av sin unika prägel. Men succé var det!

Gamle Port övertog sedemera Club Akut men det blev aldrig riktigt den succé som det var från början.

Klubbidén har efter det vandrat runt i olika lokaler och städer, och varför inte, conceptet var kanon!

En rolig söndagsklubb stod radarparet Ted & Greg för. Club Improvisation på Djonken var inte likt något annat! Disco blandades med lekar och tävlingar.

Så här kunde en maxi-singel se ut på 80-talet. Om det var en riktigt bra låt som någon lyckats få tag på så ströks titel och artistnamn över med en tuschpenna så att ingen kunne se vad det var för något som spelades. Det har alltid varit, och är, en DJ's signum vilken musik han/hon spelar. Och hade man bra låtar som ingen annan hade så var det naturligtvis ett plus i kanten. Det var ju så med direktimporterade skivor att det kom inte in så många, så det gällde att vara på hugget eller ha bra tumme med skivaffärerna.

En BPM notering var naturligtvis standard och för mixekvilibristerna så var det en liten tapebit så att man kunde que:a in snabbt utan hörlurar. Och var det inte tapen så var det i alla fall en liten que-markering för eventuella back-spins.

Det var långt innan digitaljockeyns möjligheter att editera låtar och trycka på Sync-knappen för att göra en beatmix!! Det var nog lite mer ärligt hantverke förr!!!

Sista svartklubben jag var på, låg uppe i en lokal i Kungspassagen. Det var en sommarklubb någon gång i början på 90-talet. Efter avslutad spelning på Gamle Port drog jag och min lightjockey, Mikael-Ljus-Micke-Wirdesson dit. Fullknökat med folk. Dom hade satt upp svarta plastsäckar i taket för att få det lite tajtare och mörkare. Micro stod och spelade, fullt drag på golvet. Jag och Micke gick dit och tjingsade och kollade ut över folkmassorna. Plötsligt blev det kalabalik borta vid dansgolvet, det var inhyst längs in i klubben, och folk sprang i panik skrikandes mot utgången. Vi kollade bort mot dansgolvet och såg bara ett stort rökmoln som kom emot oss. Helvete! Det brinner!! Så vi sprang mot utgången också, bara för att mötas av en köttvägg av människor som försökte tränga sig ut. Det fanns bara en liten dörr och den blev som en kil. Det blev helt stopp. Ingen kom någonstans! Folk låg nerklämda på golvet, man hörde deras skrik på hjälp, det lät lite dovt och svagt för dom låg på golvet under alla människor. Jag stod sist och paniken började komma, så jag vänder mig om för att se när lågorna skulle komma och börja slicka oss i ryggen, men jag ser inga lågor. Det var en tårgashandgranat eller en rökhandgranat som någon hade kastat. Jag börjar rycka tag i folk och skriker att det brinner inte, vi måste backa så vi får upp folket på golvet, vi måste lätta på trycket i dörren! Jag försöker hjälpa någon upp som ligger fastklämd på golvet, men dom sitter som i ett skruvstäd, går inte att rubba, så jag rycker tag i folk och sliter dom bakåt. Till slut fattar folk att det inte brinner och det börjar lätta lite. Brandkåren kommer efter ett tag och går in och kollar men sticker sen. Micro hittar jag utanför, han ser helt normal ut, på dom flesta andra rinner ögonen och dom ser lite röda och mörbultade ut. Hur kom du ut?? - Jag hoppade upp på folks huvuden och kröp och ålade ut!!! Ljusmicke träffade jag senare, han hade varit smart, han kollade snabbt i lokalen och såg en nödutgångsskylt i ena änden, tog sig dit och gick nedför en trappa, bara för att stoppas vid en grind som var låst med kätting och hänglås!! Snacka om nödutgång. En halvtimma efter brandkåren hade åkt så var klubben igång igen! Jag åkte upp till sommarstugan i Dalsland. Sen har jag inte gått på svartklubb någon mer gång.

VAD HAR DU I LURARNA, KÄNDIS?  G-P gjorde en marknadsföring om freestyles och musiklyssnande.

Vi var ett gäng DJ's på 80-talet som höll Göteborgarna dansande. Pe-Kå (Peter Källström) på New-Yaki (han var nog lika mycket inventarie där som jag var på Gamle Port). Vi skojade alltid om att när PK hade semester eller var ledig så satte han alltid in mycket sämre DJ's så det skulle märkas när han kom tillbaks.

-Äntligen tillbaks!! Skönt att få lite ordning på musiken igen!

Jag satte alltid in dom bästa som fanns att få när jag skulle ta semester. Det gällde ju att hålla kvaliteten uppe. Jag fick ändå höra:

-Äntligen tillbaks!! Skönt att få lite ordning på musiken igen! :- ))

Mer om DJ's som spelade på 70- och 80-talet: Joakim Tjäder och Robban, Robert Gustavsson på Valand, Janeman, Jörgen Ström och Inge Severin (Inge och Jörgen drev för övrigt Diroco skivaffär) på Yaki-Da, Uffe Wennerlund på MacWinnie, Plaztic som spelade på Waikiki, NightLife och Måndax, När han hade spelat klart på ett ställe var det bara att packa ihop skivorna och dra iväg till någon svartklubb och spela. Micro som härjade överallt, Wange ("tror du att du kan köra mig till stationen så jag hinner med tåget?) som rockade på Mudd Club, Sanny -X på Heaven, Jonas Scheldt, Billy "djävla tajmusik, har ni inga tunga grejer" på Bacchus, Gummi ("farfar farfar jag kan det!!" (Backspin med Papa's Got A Brandnew Bag)), Marwan på Round-Up, DJ Charlie Charlotte von Proschwitz (hon var nog Göteborgs första tjej som var DJ), Greg Reed och Ted TJ the DJ Jacobsen på Djonkens söndagsklubb Improvisation, Lasse Nyström (hette Eliasson då) och Lasse Nilsson på Club Academ (Snobb eller bohem - inga problem!), efterträddes av Thomas Glatzl som också spelade på Banana Boat, Ronald Larsson och Trunken på White Corner, Lasse Rosenqvist, Kenny Cool, Mazze mm mm. Måste nämna min ständige följeslagare och vän Stelio "Stereo" Giannoglou, alltid med överallt, alltid med ett smajl på läpparna. Spelade som DJ också, fast mest på dom lite mer obskyra klubbarna. Andra namn som dyker upp ur minnena är Bobby, Juris "Bull" Burvis, Christoffer Larasse, Gogge, Michael Jerkin (no 14 bl. a), Samuel King, Big John. Mina företrädare på Gamle Port Janne Schultz och Terry Cassidy. Janne var kvar på Gamle Port i många år och ansvarade för bl.a. Sport Evening Club.

Dom som ville spela men inte fick spelningar så det gick att leva på, bokade jobb via agenturer, Julianas för internationella spelningar eller DIROCO som bokade i hela Sverige. Det var många svenska DJ's som åkte runt i Norge, från Oslo till Nordkap. Claes Hogedal från Kungälv, som tyvärr för oss svenskar, fastnade i Norge och fortfarande är verksam som en av Norges bästa DJ's och dessutom Kunglig DJ Hovleverantör!  Roger Tuuri, en annan svensk super-DJ, mästare i mix-SM fastnade och är också kvar i grannlandet. Grattis Norge!

Många av dom här killarna upplever lite DJ-renässans på 2010-talet genom olika klubbkoncept. Det har blivit lite poppis att köra konceptklubbar med nostalgistuk. Musik från 70-talet  till 90-talet. Tiden då allt började! Discoerans födelse!

Under många år fungerade klubblivet i Göteborg efter mottot; en klubb - en dag. Nightmare, på måndagarna (1979-80) på Eggers, en annan måndagsklubb som kom senare var Round-Up på Valand, Vanilla, torsdagar på Mac Winnie. Stilbildare för klubblivet. Senare föddes (av Stefan och Mikael) Måndax (Nightlife) med Plaztic som DJ, Måndax flyttade runt på olika ställen och fanns bl. a. på Eggers, Valand, 8-Glas och Aquarious. En mycket populär klubb. Waikiki (Lasse och Poppan) tisdagarna på New Yaki, också med Plaztic (förmodligen den bästa klubben Göteborg har haft), Yaki-Da på torsdagarna (fri entré), Sport Evening Club, Casablanca på Gamle Port och Bacchus på söndagarna (klubben för restaurangfolk) bara för att nämna några bra klubbar.

Mudd Club, Göteborgs bästa rockklubb genom tiderna, inte bara känt för sin musik och alla artistuppträdanden, utan även för Mudd-Johns "8-Up's" och "Mudd-Cola"! Innan öppningsdags öppnades 7-Up och Coca-Colaflaskor som spetsades med sprit. Väldigt väldigt hemligt! Alla kände till det! En Göteborgsklassiker helt enkelt! I rocksammanhang får naturligtvis inte Errols glömmas bort. En institution på Magasinsgatan. Timo Kangas var DJ där.

Det startades naturligtvis mängder med klubbar i Göteborg under den här tiden, en del bra och en del mindre bra. Klubbentreprenörerna, klubbkonsulterna flyttade runt med sina klubbconcept och hyste in dom på en massa olika klubbar och restauranger. Ofta efter principen "Vi fixar fullsatta hus och tar entrén och ni får försäljningen och garderoben". Måndax t ex flyttade runt från Eggers, Valand, 8-Glas, Aquarious, Gamle Port mm. Alexis hade en torsdagsklubb, Djonken med Club Improvisation,  Landala Krog hade några specialklubbar, New-Yaki körde med framför allt Waikiki men hade även specialare på andra dagar. Gamle Port hade mängder med olika klubbar, cabaréter, uppträdanden mm som skulle locka olika typer av publikunderlag. Ofta ganska lyckade satsningar även om de inte blev speciellt långlivade.

På tal om Landala Krog, en liten klassisk Göteborgsanekdot:

Året är 1991, kanske 1990 men det spelar mindre roll.

Telefonen ringer på Plaztics kontor.

- Ja det är Plaztic!

-Ja tjena jag heter Jonas Berggren, jag har ett nystartat band och vi söker lite spelningar.

-  OK, ja jag spelar och bokar artister på Landala Krog så det kanske kan funka, men jag vill ha en demokassett först så kan vi kolla sen.

- Inga problem, jag kommer över med en så kan vi kolla lite på datum etc

- Visst vettu, du är välkommen. Vad heter bandet?

- Vi kallar oss för Ace of Base

- OK, fixa hit kassetten.

….//....    På Plaztics kontor:

Knack knack!!

- Kom in!

- Ja tjena det är jag som är Jonas, vi pratade om en bokning och du ville ha en kassett. Här är den. Kan du lyssna nu? Det är sju låtar här.

- Visst vettu, hit med kassetten bara!

Klick klick Power on, play: Kassettspelaren går igång och Plaztic lyssnar och funderar

"Ja, det va la inte helt rötet, kan funka på en fredag kanske. Lite melodisk popdisco, som en Midnight Show i brist på annat." tänkte Plaztic.

Låter rätt OK ju! Vi kan nog klämma in en bokning på en fredag. Lördagarna behöver jag inget för då är det fullt ändå.

- Men du, om vi ändå har grejerna där och så, då kan vi lika gärna köra på lördag också. Du får ett bra pris!

- Äh, det behövs inte på lördag..... men OK då då, ni får 500:- per kväll!

- OK! Deal!

- Visst vettu!

….//....   På Landala Krog.

Fredag kväll.

Plaztic har kört igång discot och har spelat ett par timmar. Hyfsat mycket folk och klockan går mot ett. Dags för showtime. Plaztic presenterar kvällens show:

Ace of Base!

Bandet drar igång och spelar och folk står och lyssnar och diggar, men efter ett tag börjar det tunna ut lite framför scenen. Efter fjärde låten kommer en femte, och efter femte kommer en sjätte och slutligen en sjunde.

"Äntligen klart! Måste snacka med dom, imorgon får det bli fyra låtar! Men nu måste jag dra igång discot så det blir lite drag härinne!" tänkte Plaztic.

- Ace of Base!! En stor applåd!! Nu kör vi igång discot igen!!

Lördag kväll på Landala Krog.

Plaztic har kört igång discot och har spelat ett par timmar. Knökat med folk och klockan går mot ett. Dags för showtime. Plaztic presenterar kvällens show:

Ace of Base!!

Bandet drar igång och spelar och folk står och lyssnar och diggar, men efter ett tag börjar det tunna ut lite framför scenen.

"Tur att dom bara kör fyra låtar ikväll!" tänkte Plaztic.

Han börjar förbereda discostarten under Ace of Base fjärde låt.

"Bäst att dra igång discot så fort som möjligt, det håller inte med sådan här källarband på en lördag. Inte när Plaztic står i discot, the main attraction!"

Men efter fjärde låten kommer början på en femte låt...

- Vad faan nu då!!! Vi hade kommit överens om fyra låtar!!

"Vad fasen ska jag göra, folk börjar gå....men vad är det för kabel som går här...Oj!! Det är ju strömkabel till PA:t och scenen...och där är ju en grenkontakt...för helvete, bäst att rycka ur den, och det snabbt."

Sagt och gjort, Plaztic ryckte kabeln! Kolsvart och helt tyst på scenen!! Tablå!!

- Vi tackar Ace of Base!! En stor applåd!! Nu blir det disco med Plaztic igen!!

Efter ca ett havlvår, kanske ett år toppade Ace of Base världen topplistor!!

Då hade det varit läge för ett nytt gig på Landala Krog för en femhundring!!

Kvällarna inleddes för många på barer som Harlequin eller Deja-Vu, "Walk in - Dance Out!". Bägge ställena med grym personal, allt från vakter till bar! Bäst i Göteborg på den tiden! Lipp som kom något senare, -86, blev också mäktigt populärt.

 I pubsammanhanget måste också nämnas Hunters som nog var den första puben med DJ's. Ted "TJ the DJ" Jacobsen, Stefan Ruben, Kazikowski m. fl. skapade en god stämning bakom skivspelarna. Detta var faktiskt mycket tidigare, Hunters hade sin storhetstid på 70-talet.

Och nätterna avslutades många gånger, framför allt på vardagarna med en nattfika på George du Wal eller hos Roxy hos Robban. På helgerna blev det ofta besök på någon svartklubb.

Klubblivet för min egna del inleddes på 60-talet:

Dels i det gigantiska nöjeskvartert som låg i gamla Nordstan. Ett par kvarter med mängder av klubbar i dom gamla trähusen mellan Gustav Adolfs torg och Götaälvbron. Det blir lite namedropping nu men bland favoriterna i nordstan var, Globe, Inka, Joker och 1789. Inne i gyttret bland dom gamla träkåkarna låg också Club Pedro, det var väl en föregångare till Bacchus....

1789 flyttade sedemera in i nybyggda lokaler när Nordstan / 5:an var uppbyggt. Ett riktigt OK disco, Wolf Deeken var DJ där om jag inte missminner mig..

I dessa kvarter, Gamla Nordstan alltså, startades också legendklubben Cue Club. Klubben fanns där i ca 3 år innan den flyttade till Kungstorget och 1971 övergick till Gustavus Adolphus och senare No 14. Det var på Gustavus som Styrbjörn Colliander 1976 blev skjuten till döds.

I andra ändan av stan vid Masthuggstorget med Razzle Dazzle där Greg Reed och Ted TJ the DJ Jacobsen huserade. Mycket ljus, ljud och DJ-show (old-school!!!).

Hvita Dufvan (Ulf och Christer Johansson) på Viktoriagatan, ett stort vitt trähus med mysiga lokaler. Flyttade sedan ner till Rest Coldins lokaler på Bellmansgatan och bytte namn till Barbarella. Det var en riktig göteborgsk nöjesinstitution, framför allt med Cabaret Skrotten på övervåningen på fredagarna. Oförglömliga kvällar med Bongo och Calle Balonka. Husbandet var Askims Livs och Delikatesser. Folk dansade på borden och det var ett hejdlöst drag utan motstycke. Först Skrotten och sen ner till Barbarella!

Klubb Karl, ett riktigt kultställe på Bältgatan nere vid Stampen som drevs av bl.a David Pagrotsky. Hasse Z och Jörgen Ström bl. a var DJ's. Många bra artistuppträdanden.

Old-Yaki när det låg på 2:a Långgatan. Som blev Yaki-Da och flyttade till Trädgårn.

Mera namedrops:

Gröna Svanen (mitt emot Gamle Port).

Shangri-La, glittrigt diskotek som låg i Hotell Tre Kronor påKustbanegatan

Fiskekrogen, där var man stamgäst under lång tid. "Disco från styrhytten". DJ-båset var utformat som en styrhytt på en fiskebåt, men extremt litet. Var det 1 x 1 meter ca? Aningen större kanske... När jag senare kom dit som DJ och spelade, med mina 5 backar vinylskivor, så blev det panik. Jag fick ju ställa backar på varandra och utanför för att få plats. Det var lite skillnad mot DJ-båset på Gamle Port som jag hade utformat själv!

High School på Linnégatan (som egentligen startade inne i Gårda?)

Craisy Daisy

Sen fanns det faktiskt lite klubbar i mina hemtrakter också:

Academica på Rondos lokaler på fredagar. Ohyggligt populärt.

Hotell Panorama på Eklandagatan hade också en storhetsperiod. YW Nites. Innan Panorama hette stället Volrat Tham och där kördes studentdisco med olika teman flera kvällar i veckan.

Chalmers Summerclub, en riktigt bra sommarklubb.

Studentkåren kanske inte världens flådigaste ställe, men alltid bra stämning!

Gällde också "Käftis", odontologernas festlokal nedanför Sahlgenska. Alltid bra partystämning!

Smålands Nation låg i en gammal träkåk där nuvarande ryska konsulatet ligger. Nationerna hade en helt annan vitalitet på den tiden (60- och 70-tal). På Smålands var för det ofta knökfullt och ett hiskedrag!

Andra nationer som också var bra var Västgöta, Bohus, Vä-Dals (Lorensbergsgatan). Inte ovanligt med klubbkonserter på nationerna.

Lisebergs Pop-In (1967) med DJ Clem Dalton. Sveriges första professionella DJ. Han gjorde Pop-In extremt popuärt. Pop-In blev  senare Spooky men nådde aldrig upp i Pop-In nivåerna. Göteborgs DJ's representerades av Nisse Forslund.

Forslund hade för övrigt en discofirma och NIsse och hans gäng var också och spelade på YW Nites och Volrat Tham som nämndes ovan.

Blow up i Almedal med Stefan Ruben i discot. Där låg också Club Africanna, betydligt mer underground och spännande. Vem som spelade kom jag inte ihåg, men funky music god damn!

Bagheera (Ung-högerns klubb) på Stora Nygatan.

Och sist men också minst, Club Pegasus på Bö ridhus.

Sen fick man andra disco- och klubbinfluenser från Spanien, mycket tack vare billiga Spies-resor. I Torremolinos och Palma ( världen största disco som det kallades i början på 70-talet) fanns ju gigantiska diskotek. Hade man lite pengar över i plånboken kunde man svänga in på Spieskontoret eller sticka upp till Landvetters flygplats och kolla om det fanns några restplatser till Palma. Priserna låg på modesta 245:- för en vecka eller alternativt 195:- för två veckor. Ospecificerat. Men om man var först i kön hos reseledaren brukade det alltid gå att fixa ett bra lägenhetshotell i Cala-Mayor området i Palma. Vid en liten lokal bar i Cala Mayor lärde vi känna trummisen i Barrabas. Där brukade vi sitta på eftermiddagarna och pimpla San Miguel och Fernet Branca eller hinka lite av deras specialare som var betydligt värre än en Alaska Polarvärmare. I baren spelades alltid deras favoritalbum 4 Way Street med Crosby Stills Nash & Young. Klassiskt höjdaralbum med suveräna musiker.

På kvällarna drog man iväg till Plaza Gomilla och drack Lumumba, öl och Fernet innan det var dags att dra ut på klubbrunda. Där fanns allt från glittriga och blänkade discotek till mörka och skumma klubbar med funkmusik. Härliga tider! Eviva Espana!

Luleå Stadshotell med sitt sommardisco ROXY som dom körde på 80-talet var grymt roligt. DJ Anders Dahlqvist fick i uppdrag av EMA TELSTAR att boka upp Sveriges 10 bästa discjockeys som skulle gästspela på sommardiscot. Från Stockholm kom SWEMIX-gänget med René Hedemyr, Stene (Stonebridge), Dagge, Emil bl. a. och från Göteborg var det Plaztic och jag. (Kom inte ihåg om det var någon annan Göteborgare med...) Ett riktigt kanonställe med bra service och fina förmåner. Anders hade fixat så att familjen kunde åka med också. Stadshotellet pyntade. Det var följetong under några år. Höjdarställe!

Första gången jag var på Roxy hade jag kommit upp med flyget sent på eftermiddagen. Lite trött och sliten efter ganska mycket jobb. Checkade in på hotellet och presenterades för personalen. Släpade upp skivorna på rummet, jag hade dom i en stor otymplig koffert. Drog ner mörkläggningsgardinerna, det var ju dagsljus dygnet runt däruppe, och lade mig för att vila på dom supersköna sängarna. Det dröjde inte länge....Zzz Zzz Zzz  somnade in som en stock. Telefonen ringde strax efter kl 9. Det var receptionen.

- Hördu Lasse, ny får du allt komma ner och börja spela, det är fullt i discoteket!!

Vilken chockstart. Panik!! Upp ur sängen, plockade fram hörlurar etc och drog iväg med kofferten. Jag hörde redan i receptionen att det var full drag i discot. Roxy hade två discoavdelningar och dom lokala killarna hade börjat spela när jag inte dök upp. Jag fick tränga mig genom dansgolvet som var fullknökat, fortfarande nyvaken, halvchockad och håret på ända!

- Tjena, välkommen! hälsade killarna som börjat spela.

- Nu får du allt snabba på här, vi måste in i den andra avdelningen!

Pust och puh!!  Dom slängde på en ny skiva och jag slet upp trunken och började leta efter en passande låt. Pluggade in lurarna, queade in min skiva och mixade in den.

- Bra! skrek killarna. -Här har vi en kille som kan mixa! Nu drar vi! Vi ses sen!!

Det var bara att gilla läget, hitta en ny låt, packa upp skivorna och fortsätta. Vilken mardrömsstart på min Roxypremiär! Men det gick ju bra. (Det också)

I Göteborg brukade det vara lite lugnare, där öppande klubbarna vid nio och man drog igång runt elva. Här var det pang på rödbetan direkt!!

Jag satt med i ledningsgruppen på Gamle Port och 1985 lade jag, som ett led i att möta konkurrensen från svartklubbarna, men också för att folks utegångsvanor förändrats, fram förslaget att vi skulle söka förlängt öppethållande på nattklubben, i alla fall på helgerna. Vi blev också första nattklubben som fick förlängt öppethållande på fredag och lördag, jag tror det var 1988. Under 2001 diskuterades det om inte öppethållandet skulle ändras till klockan 3 igen. Anledningen var dels det ökande våldet men även att försöka begränsa alkoholintaget. Men att gå tillbaks till att stänga kl 03.00 igen löser inte dom här problemen. Det är bara att sopa smutsen under mattan. Nu blev det inte någon återgång till 03.00. Även en blind höna hittar sina frön!

 Det blev ganska mycket tyngre att jobba dom där extra timmarna, många kvällar spelade man mer än 7 timmar. Utan paus...

Eftersom Gamle Port hade öppet så mycket kom alltid någon upp och hälsade på och jammade lite. Men man fick passa sig när Micro kom för då kunde vad som helst hända. När vi spelade varannan skiva kunde det hända att han mixade in en när det bara var 30 sek kvar på låten...Då blev det lite panik!

Ibland kunde vi vara 4 DJ's och 1 lightjockey i båset. Trångt var det men vi hade roligt! Och förhoppningsvis hade gästerna det också....... DJ-båset på Gamle Port var rätt stort, och välutrustat. 3 st Technics 1200, Denon dubbel CD, bra ljus, 4000 Watt , Cerwin Vega plus ett PA som vi ibland körde parallellt. Det var styggt!!!

Jag har en känsla av att det under den här perioden blev accepterat att vara DJ på heltid, att ha det som yrke. I början på 80-talet kunde man få frågan "Men vad jobbar du med då?" när man sade att man var discjockey ...... Inställningen till discjockeyjobbet förändrades dock och man fick bättre förståelse för sitt yrkesval.

I början på 80-talet började SM i discomixning att genomföras. Vi var alla med i begynnelsen och tävlade men satt senare som domare under tävlingarna. Vi fick några svenska mästare korade; Micro, Roger Tuuri, Pierre Jerksten och Mikael Jönsson och först och störst av dom alla Sanny-X som blev inofficiell världsmästare på Hippodrome i London.

Om det var i slutet på 1989 eller 1990 kommer jag inte ihåg, men en kväll kom det upp en liten parvel och presenterade sig; "Tjena, jag ska bli discjockey hade jag tänkt, så jag undrar om jag kunde få stå med och kolla lite på kvällarna?" -"Självklart, men får du var ute så här länge för mamma" frågade jag! Killen var ju trevlig, och emellanåt fick han slänga på en platta då och då på kvällarna. Vilken talang! Han var ju grym. Det dröjde inte länge innan det var jag som stod och kollade. Han var så duktig så det var inga problem alls att boka in honom som DJ då och då. En relation som utvecklades till god vänskap. Hans karriär gick spikrakt, var med i mix-SM, mix-VM, startade egen studio, remixade och producerade. Pierre Jerksten hette parveln som blivit ett globalt aktat namn i musikvärlden!

En stor del av tiden på dagarna gick åt med att köpa skivor. Vi sprang runt som tättingar i skivaffärena, varenda dag och letade efter tunga vax. Visserligen fick man som DJ lite promotionmaterial av skivbolagen, men det var mest ospelbart skräp. Ett och annat guldkorn, men det var knappt värt besväret med alla spellistor och betyg som skulle fyllas i. Man hade sina specialaffärer med direktimporterade skivor, men det var ett mycket begränsat urval. Eftersom jag spelade mycket, ibland sju dagar i veckan så köpte man mycket skivor, och som bra kund bl. a. så fick jag alltid undanlagt i skivaffärerna om det kom in några bra skivor i enstaka ex. Nuförtiden (2000-talet) är inte exklusiviteten för vissa skivor (låtar) alls lika dan. Digital kopiering och fildelning har gjort att det som en gång i tiden kallades för rariteter nästan helt försvunnit. Förr kunde man i princip vara ensam om vissa låtar under en lång period. En DJ's rykte och renommé kommer alltid att vara förknippat med hans musiksmak och det var nog lättare förr att skapa sig en profil tack vara att man hade bra skivor som inte alla andra kunde få tag på. Dels köpte man skivorna i skivaffärerna i Göteborg, men också via telefon hos skivimportörerna i Stockholm. Då kunde man sitta i timmar i telefon och lyssna på nyheter som sen skickades ner till Göteborg. Magnus Mankie Eriksson på NEXT STOP RECORDS spelade upp skivorna för mig. En toppenkille, bra service och god musiksmak. Men det var jobbigt med dessa långa telefonpass. Magnus döpte senare om mig till "The Killer DJ" efter en händelse då en amerikansk sailor, vi hade flottbesök i Göteborg och mängder av amerikanska sailors var upp på Gamle Port och det var ett fruktansvärt drag, segnade ner och stendog på Gamle Port, förmodligen för att det var så mycket folk och sådant drag inne på klubben. Dom var väl inte vana vid det.

Emellanåt åkte jag ner till Tyskland, Hamburg, till Traktor Schallplatten. En grym skivaffär. Dom hade alltid en massa bra skivor som aldrig eller långt senarte kom till Sverige. Där fick man en trave skivor och fick sitta och lyssna och spela själv. Personalen servade med Coca-Cola. Lite skillnad mot hemma där man fick stå ett helt DJ-gäng och lyssna när skivaffärsägaren spelade upp skivorna. Försten som ropade JA fick köpa den.

På Gamle Port hade vi desutom flera olika klubbar under veckorna så man var tvungen att köpa mängder av skivor. Rockmusik, klubbmusik med house, hiphop, reggae r&b, hitlistemusik, uppdatera oldies sortimentet mm mm. Men det var verkligen lite krydda åt jobbet att det var olika teman på klubbarna.

Gamle Port var nog det enda kommersiella stället som körde en rave-kväll! En söndag från kl 20:00 till 05:00 med mig, Anti och Micro som DJ's. Ska väl inte säga att det var en dundersucce direkt, men det var mycket rök, laserljus och en jäkla massa bra musik i ett riktigt bra soundsystem.

1994 sade tyvärr mina öron ifrån. Jag hade fått tinnitus och var tvungen att sluta som DJ. Ett halvår efter det att jag slutat gick Gamle Port i konkurs! Och det var med lite blandade känslor. Jag hade ansvarat, profilerat, marknadsfört, skött om och varit DJ i nattklubben i 11 år. Förutom mig så var vi ett team som styrde skutan under ett flertal år, bl. a. Janne Schultz, Willem Fock (Sport Evening Club), Mikael Wilkas (Casablanca). Och sen tog vi in lite friskt blod emellanåt som bidrog med nya idéer.

Krogbranschen hade blivit lite mer känslig under 90-talet. Länsstyrelsen blev mer liberal, fler krogar fick utskänkningstillstånd, fler fick danstillstånd och antalet krogar ökade. Det givna nöjescentrat på och runt Avenyn var inte lika självklart längre. Linnégatan och området där omkring började sakta men säkert etablera sig som ett andra nöjescentra. Ett alternativ till det mer "glassiga" Avenyn. Det var säkert många krogar som kände av den nya konkurrenssituationen. Så även Gamle Port. Tyvärr började ledningen att paniskt laborera med nya priser på entré och även på öl, vilket tyvärr inte fungerade alls. Det skapade bara irritation och gnäll. Gamle Port var ett tungrott ställe, som mest var vi över 100 anställda och lönekostnadsbiten var betungande så vi fick tyvärr minska på personalstyrkan. I vilket fall som helst, i ungefär samma veva som jag fick min tinnitus, så blev ledning uppsökt av en grupp så kallade nöjeskonsulter, som erbjöd sina tjänster för att sätta Gamle Port ordentligt tillbaks på nöjeskartan igen. Darriga i sitt självförtroende och med kniven mot den ekonomiska strupen föll ledningen till föga för konsulternas förslag. Förslaget innebar bl. a. att dom då skulle göra om hela nattklubben. Även jag skulle bort, det skulle byggas nytt från grunden....Det tråkiga i sammanhanget var att det var några av mina gamla kollegor, sådana som jag trodde var mina vänner, som försökte snylta sig in "bakvägen". Det kan man kalla Dolkstöt!! Det var en dag då jag skulle upp på Gamle Port på något ärende. Och när jag gick genom nattklubben så satt dom där, mina kollegor, dom så kallade vännerna som man haft (trodde jag i alla fall) ett gott samarbete med. Snacka om förvåning, tagna på bar gärning med händerna i kakburken!!

- Men vad gör ni här?? sa jag förvånat

- Öh, vi..eh..hmm.... skulle bara ....öh.....ledningen....äh...hmm.....konsulter....öh....äh....änna....åhhh....typ.....änna

- OK, jag förstår....hej på er!

- Öh....öh...änna....vi skulle ba.....änna....öh

Efter det har vi inte haft så mycket kontakt precis. Men för att återgå till det som jag kallade för blandade känslor tidigare; jag blev inte direkt ledsen när Gamle Port kursade ett halvår efter jag lämnade rodret! Jag blev uppsagd på grund av arbetsbrist, som egentligen inte var någon arbetsbrist eftersom dom skulle fortsätta att ha discjockeys, så jag kontaktade mitt fackförbund. Det blev en förhandling som slutade med att facket sa att dom inte kunde göra något. Snacka om att gå i arbetsgivarens koppel. Usch! Jag tog då och stämde min gamla arbetsgivare själv, mest för den goda saken skull, och gick som segrare ur den striden. Och konsulterna då, hur gick det för dom. Jo, som nämndes ovan, Gamle Port gick i konkurs. Konsulterna och mina f.d. kollegor hade inte den kvaliteten som krävdes för att driva stället. Det förföll ganska fort, tappade sin forna kvalitetsstämpel. Jag fick rådet av mina riktiga vänner att "gå aldrig upp i nattklubben igen. Du blir bara besviken på hur misskött och förstört det är. Lev på dina gamla minnen istället från den tiden då Gamle Port var ett välskött och bra ställe!" Jag tog mina vänners råd på orden och har aldrig besökt stället sedan dess!

Under 80-talet förekom det nästan ingen information, utbildning, debatt om buller, höga ljudvolymer eller hörselskador. Vadå tinnitus, vad är det för nå't? Man blir inte skadad av ljud som man tycker om, det är mycket farligare med ljud som man inte gillar, (vilket i och försig har lite substans). Det finns inga lagar eller regler om ljudnivåer, bara rekommendationer, och det är inget att bry sig om. " Tycker du att det är för högt? Gå till nåt annat ställe då, mes!" Det är så bra ljud på det här stället så det är inte farligt! Och visst håller jag med, det blir ingen feeling, inget tryck eller drag om man inte har lite volym på grejerna. " Bass in the goddamn place". Konsten är bara att veta var gränserna går.

Det hände väl ett par gånger ( på 10 år) att ljudnivåkontroller utfördes, länsstyrelsen tror jag, och de kom kanske en timma efter öppnandet, gick ut på dansgolvet, kalibrerade sina instrument och gjorde några mätningar, avläste sina värden, nickade gillande och sade: " Väldigt bra det här, fortsätt så här men inte högre." " Javisst " svarade man, och anläggningen bara stod och puttrade på tomgång. Om de kommit och mätt två timmar senare så hade väl decibelmätaren exploderat i händerna på dem. Skämt åsido, men det var ungefär så. Det var bara en av mina kolleger som påpekade vikten av att skydda öronen, och han hade ofta proppar i öronen när han spelade. Nackdelen var naturligtvis att han inte hörde hur högt han spelade eller hur det lät. Väldigt ofta var det fruktansvärt högt och med en ljudkvalitet som fick dom mest garvade öron att krulla sig, men han sparade ju sina egna öron! Nåväl tanken var god i alla fall. Själv fick jag min första varning i december -89. Nattklubben var öppen 7 dagar i veckan och spelningarna var ofta ganska långa. Från sju-tiden fram till ca halv-fyra, alltså över 8 timmar i ett sträck, och jag tog själv de flesta spelningarna. Ett bra tillfälle att tjäna lite extra, även fast det var ganska jobbigt, och dessutom var man tvungen att spela dansbandsmusik i några timmar. Det var säkert det som knäckte öronen! (Dansbandinnus!) I vilket fall som helst, i mitten av dec. när jag vaknade en dag kändes det konstigt i öronen. Jag var känslig för ljud och det kändes som jag hade lock för öronen och det susade obehagligt. Att jobba var otänkbart, så jag tog kontakt med Öronpol på Sahlgrenska och redogjorde för min situation. Där jag fick tid för undersökning direkt. Testerna visade att hörseln var intakt, men att jag skulle ta detta som en varning. Typiska symptom på för långvarig exponering i för höga volymer. Efter några dagar gick det över och jag började spela igen men jag var mer aktsam med volymen (och dansbandsmusiken).

Sedan dröjde det ända tills i juni 1994 innan det åter var dags att uppsöka läkare. Symptomen var i stort de samma som tidigare, men nu hade jag även tydliga brum och högfrekventa tjut i öronen. Den sista kvällen jag spelade så var det inte speciellt mycket folk på Gamle Port. Jag höll min volym hyfsat låg, lite högre än skosulornas kontakt mot dansgolvet men vi hade ett band som skulle spela. När jag slutade spela och presenterade bandet så drog dom igång! Boom! Ljudexplosion, inte bara i nattklubben, utan även i mitt huvud! Det kändes! Dagen efter var det flera händelser som gjorde att jag kände att det inte stod rätt till. När jag körde bil och hade för hög växel i så skorrade det i huvudet. När jag gick upp till Gamle Port för att serva anläggning och fixa lite inför kvällen så kunde jag inte vara i lokalerna alls. Det visade sig att jag var överkänslig mot lågfrekvent brum, sådant som inte hörs normalt, men nu bara brötade det i huvudet. Det var ventilationsanläggningen på Gamle Port som orsakade detta. Det gick helt enkelt inte att vistas där. Sahlgrenska nästa. Den kommande perioden hade jag en massa konstiga ljudstörningar som följd av en ljudtraumatisk chock. Vissa symtom försvann efter en tid, men mina karakteristiska tinnitustjut och brum har blivit permanenta. Jag gick sjukskriven resten av -94 och genomgick mängder av tester på audiologen. Resultatet var inte oväntat, tinnitus. Att fortsätta som discjockey var uteslutet. Alla som jag pratade med, läkare, skötare, audionomer etc sade entydigt att om jag fortsätter att spela så kommer med till visshet gränsande sannolikhet besvären att förvärras. Det var bara att sluta. Samtidigt uppstår ju en mängd frågor; hur länge ska jag dras med det här, går det att bota, kommer det att bli värre, vad ska jag arbeta med nu, hur påverkar detta framtiden etc etc.

Ett av problemen med tinnitus är att det inte finns något botemedel och endast i vissa fall lindring. Jag har själv genomgått medicinska behandlingar, tryckkammarbehandling och akupunktur men hittills har inget hjälpt. En viss lindring har jag fått av en tinnitusmasker, en apparat som påminner om en hörapparat men som skickar ut en brussignal i örat och på såsätt ska få få hjärnan att "glömma" tinnitusljuden. Andra patienter som jag har pratat med har provat allting, tryckkammare, akupunktur mm men ingenting har hjälpt. Så det är naturligtvis av största vikt att man tar eventuella varningssignaler på allvar. Drabbas man av tinnitus så kan man få dras med det hela livet, och det är någonting som verkligen kan förändra hela livssituationen.

Själv blev jag remitterad till AMI, hörseldivisionen, för att slussas ut på arbetsmarknaden om det händelsevis, lågkonjunkturen och tinnitusen till trots, skulle finnas något ledigt arbete. Nu hade jag under min sjukskrivningsperiod blivit erbjuden jobb på ett företag om det skulle visa sig att jag inte kunde fortsätta som DJ. AMI hjälpte till med formaliteterna och beviljade en arbetsprövning för att utvärdera om arbetsmiljön var lämplig för mina öron samt om jag eventuellt var i behov av några tekniska hjälpmedel för att klara arbetet. Tack för hjälpen AMI. Arbetsprövningen gick bra och det resulterade i en provanställning.

Många kolleger som jag har pratat med undrar naturligtvis hur det känns, dels med tinnitusen och dels hur det känns när man tvingas att sluta med ett jobb som man trivs så bra med. Bland de vanligaste frågorna har även varit hur man märker att det är på gång, kommer det successivt eller får man det bara helt plötsligt, vad man ska göra och vart man ska vända sig om det händer eller om man börjar få problem.

Tinnitusen i sig är ett stort problem med allt vad det innebär, men även att bli av med ett arbete skapar oro och frustration, speciellt i dessa lågkonjunkturens och arbetslöshetens tider. För min egen del har jag dessutom förlorat avsevärt i lön med mitt nya arbete jämfört med tidigare.

Att arbeta som discjockey innebär att man har speciella arbetsförhållanden. Många gånger med förutsättningar som inte liknar en vanlig anställds. Samtidigt ska Försäkringskassa, försäkringsbolag mm försöka att applicera sina normer, tariffer och beslut, som är framtagna för människor med normala anställningsförhållanden, på en yrkeskategori som vår. Det blir många konflikter, man möts av okunskap, brist på förståelse och det tar fruktansvärt mycket tid i anspråk. Från 1994 tills hösten år 2000 har jag kämpat för att få förståelse och naturligtvis också ersättning för min arbetsskada och min inkomstförlust. Det är nu över 6 år sedan jag fick min tinnitus!! Under dessa år har det blivit en aktningsvärd hög med brev och dokument. Det som man själv betraktar som en självklarhet har av försäkringsbolag inte varit så uppenbart. Det har krävts intyg, förklaringar, dokumentation mm mm. Papper har försvunnit, handläggare har bytts ut, svar har dröjt, nya frågeställningar har dykt upp, ja det har hela tiden varit något som gjort att det dragit ut ytterligare på tiden. Och detta har naturligtvis varit enormt frustrerande.

Till personer i liknande situation kan jag bara rekommendera följande:

- diarieför ALLA samtal, brev, faxar etc

- spara all dokumentation

- ta namn på alla ni pratar med

- ring och kräv att få svar om det dröjer.

- blir ni dåligt eller felaktigt bemötta. Tag kontakt med vederbörandes chef.

- undersök om ni kan få juristhjälp. Det får mer pondus om breven är underskrivna av en advokat.

- GE ALDRIG UPP!

De andra nackdelarna som tinnitusen fört med sig går naturligtvis inte att värdera, men det blir många följdeffekter som kommer att hänga med livet ut. Förut levde jag ett liv i sus och dus, nu lever jag ett liv i sus.

Var rädd om dina öron - och hör sen!

Lars Dolk

Gulsparvsgatan 12

412 67 Göteborg

lars.dolk@swipnet.se

Tinnitusföreningen i Göteborg

Bangatan 39

414 64 Göteborg

Tel: 031-12 20 07

Fax: 031-24 38 67

Hörselvården Sahlgrenska

Tel: 031-342 29 06

Månd-torsd 09.00-10.00